Han var den första som rörde sig, började gå mot henne. Hennes hjärta slog en volt och skapade under en sekund en storm inombords, otroligt att han fortfarande har den här effekten på henne. Nej, hon måste samla sig.
Han rörde sig inte snabbt, inte tveksamt heller, men med den där självklarheten hos honom som alltid fått henne ur balans. Hon tog några steg. Nu var de så nära varandra att hon kunde känna värmen från honom.
“Du…” sa han, och log igen.
“Ja,” svarade hon, “och Du.. det var oväntat..” hon hade återfått fattningen något även om hon minst sagt kände att kinderna hettade.
De skrattade till, gav varandra en kram, det gick som en elektrisk stöt genom hennes kropp och hon kunde faktiskt ana hans hjärta som slog snabbt och hårt. Alltid något, det var inte bara hon som kände det.
“Jag trodde inte…” började han lågt med munnen nära hennes öra, men avbröt sig själv.
“Inte jag heller,” viskade hon.
Meningen saknade orden “att jag skulle få se dig igen”. För det hade varit hela poängen fem år tidigare. Ett avslut som var lika rationellt som det var omöjligt. Möjligen naivt tänkt eftersom de kommer från samma stad, dit de båda, om än mycket sällan, åker till då och då.
“Har du tid?” frågade han till slut. ”Jag måste få höra hur du har det.”
Hon tänkte på planen hon har att förhålla sig till. På varför hon egentligen var där. På allt och alla som väntade. Det är födelsedagsfest som står på schemat den här helgen. Festen är i morgon och det är hennes bästa vän som fyller år, det är mycket att förbereda.
“Ja,” svarade hon, innan hon ens hunnit bestämma sig. Inget annat svar dök upp som alternativ. Fan också, inte igen.. Tankarna varnar henne men hennes inre vägrar lyssna.
Och så började de långsamt gå. De pratar, pratar ut, köper en kaffe och pratar lite till. Laddningen som de redan känt där på perrongen ökar ju längre tiden går, när deras händer ibland snuddar vid varandra är hon högst medveten om den knappa beröringen.
Till slut stannar de, klockan har hunnit blivit allt för mycket och hon måste gå.
“Tack för ikväll” säger hon lågt.
“Tack själv” svarar han och fortsätter: "Har du kvar samma nummer?” Hon skakar på huvudet och säger sedan. “Nej, och det är bäst så”.
Hon visste det allt för väl, de ska inte ta det här vidare. Det kommer att brännas igen.
“Jag går nu.. “ viskar hon.
“Mm, okej” mumlade han med en röst fylld av såväl respekt som besvikelse.
Hon börjar dra sig ifrån honom, men det är som att hela kroppen stretar emot, huvudet säger en sak, kroppen och hjärtat en annan.
Innan hon går iväg stannar hon till, ser honom i ögonen och placerar sedan sina läppar mot hans. Kyssen är magisk, de trycker sina kroppar mot varandra, en svag flämtning från honom får henne att bli yr av lust.
Efter några sekunder avbryter hon allt, vänder på klacken och går. Utan att se sig om, ögonen tåras, hjärtat dunkar och kroppen är allt annat än redo för en natt utan honom.
