Hon drog jackan tätare om sig, inte för att hon frös, utan för att något inom henne kändes oväntat främmande trots den välbekanta platsen.
Hon hade inte varit här på flera år.
Stationen såg mindre ut än hon mindes. Eller kanske var det hon som förändrats. Hon såg upp på samma blekta skylt, samma lilla café i hörnet, oförändrat.
Hon kände sig däremot allt annat än oförändrad sedan hon var här sist. Mycket hade hänt i hennes liv. Ingen var här för att möta henne, hon skulle promenera den korta sträckan till huset. Ändå stod hon kvar en stund, som om hon väntade på att någon skulle ropa hennes namn.
Och det var då hon såg honom.
Han stod längre bort på perrongen, lutad mot en av de gamla lyktstolparna, med händerna i fickorna och blicken riktad mot spåren som om tankarna tog honom med långt bort. Hon kände igen sättet han stod på innan hon ens riktigt såg hans ansikte. Som om kroppen mindes honom snabbare än tanken.
Jäklar vad snygg han är fortfarande.
Det var inte ju meningen att de skulle mötas igen.
Inte här. Inte nu. Inte någonsin.
Men när han vände sig om och deras blickar möttes, var det som att allt emellan dem försvann, åren, avståndet, alla ord som aldrig sagts vek undan. Ett leende spred sig på deras läppar..
